Vem har rätt till upphovet?

Under de senaste åren har upphovsrätten blivit högaktuell på grund av att Internet möjliggör ett rikligare mångfaldigande av upphovsrättskyddade verk än tidigare. Det har fått mig att grunna på vad upphovsrätten egentligen är för något, och vad det är för något som lagen försöker reglera. Nedan försöker jag beskriva några scenarier som jag anser sätter fingret på hur sjuk och ibland otydligt upphovsrättslagen är:

1. Eftersom jag är gammal musiker så hörde jag tidigt att man fick sampla 4 takter av en låt. På senare tid har jag fått veta att man inte får sampla så mycket som en sekund utan att skriva avtal med alla de som kan tänkas äga upphovsrätten till denna sekund. De som man måste söka upp och skriva avtal med kan vara artisten och/eller skivbolaget, samt ev. ytterligare artister/skivbolag, eftersom ljudsnutten kan innehålla en eller flera licensierade samplingar i sin tur. Om jag vill skapa musik och citera "debattinlägg" från andra debattörer, så måste jag ha pluggat juridik, eller ha en slant över för att betala en advokatbyrå som källsöker och dealar fram ett avtal, som i sin tur förmodligen kostar skjortan.

2. Låt säga att jag ringer in till ett radioprogram och läser upp en dikt jag skrivit. Så fort jag avslutat det sista ordet i dikten, så äger radioföretaget upphovsrätten till ljudinspelningen av min dikt, trots att det är mina ord, och det är jag som läst upp den. Bara det faktum att de äger en bandspelare, gör att de äger rätten att massproducera och tjäna pengar på ljudinspelningen av min dikt, utan att jag skrivit på något avtal, och utan att ha rätt till någon ersättning. De kan även hävda källskydd och journalistisk integritet för att vägra domstolen att ta del av "min" skapelse, om jag mot förmodan skulle vilja hävda min rätt.

3. En tidning skriver om något jag har att berätta om, och de vill även ta en bild. Till bilden föreslår jag att jag står i ett snöigt Central Park, med 10 gråtande vänner bakom mig, där jag är iklädd HM-kläder, bärandes en skylt som innehåller den ovanstående dikten. Trots att det är jag som utformar det kreativa upplägget, drar dit kompisarna, bär kläder designade av klädformgivare på klädföretaget HM, bär en skylt med min dikts text, så är det fotografen som kommer äga upphovsrätten till skapelsen, även om denna bara tryckt på knappen, med kamerans automatiska inställningar. Jag kan inte kräva en spänn, inte heller HMs kläddesigners, som kanske stog för mycket en hel del av av bildens tuffa image. Inte heller kan mina föräldrar och deras förfäder kräva ersättning, trots att de faktiskt ligger bakom mitt karaktäristiska utseende.

4. En TV-kanal direktsänder en presskonferens där Göran Persson håller en 10 minuter lång monolog om varför han agerade som han gjorde i samband med Tsunami-katastrofen. I ett blogginlägg vill jag kommentera hans tal, men det kräver att bloggbesökaren tar del av hela hans tal innan mitt blogginlägg läses. För att bloggläsaren ska förstå min kritik eller mitt lovtal, så är det alltså fundamentalt viktigt att denne tar del av hela Göran Perssons tal. Hans ord, röstläge och gester behövs för att man ska kunna förstå vad mitt blogginlägg verkligen vill sätta fingret på. Som tur är lägger många medieföretag ut en del av sina alster (och andras) på Internet, så att det är lätt att hänvisa till ett alsters helhet. Men det är blott en bråkdel av alla.

Ovanstående scenarier och mina funderingar kring upphovsrätt, gör att jag känner att de nuvarande upphovslagarna världen över är ett av demokratins största hot. Den begränsar debatten med sina vansinniga regler, och dess juridiska luddighet gör att gemene man inte har råd att utnyttja sin demokratiska rätt, om denne nu inte råkar vara juridiskt kunnig, eller helt enkelt inte vågar riskera hus och hem för att fritt få göra sin röst hörd i text, sång och makramé.

I Sverige har upphovsrättsindustrin blivit big business på bara 10 år. Tidigare funkade den gamla upphovsrättslagen, eftersom det fanns gott om demokratifrämjande journalister/medieföretag. Idag är det inte riktigt så vackert. Att driva medieföretag är en tacksam verksamhet eftersom den är i det närmaste helt oreglerad. Övriga branscher blänger avundsjukt på medieföretagen, medan medborgare blir allt mer demokratiskt rörelsehindrade.

Att fotostatkopiera en hel bok eller att ladda hem Britney Spears senaste låt i syfte att konsumera verket utan att betala för sig, är och ska vara ett brott. Men att citera fritt, även större delen av ett verk, om så krävs, måste vara öppet för var man och kvinna.

Det värsta i historien är väl att de som kan bevaka medborgarnas intressen i frågan, är journalister och medieföretag som lever på sin upphovsrätt, och är väldigt måna om att den inte får begränsas på något som helst vis. Medborgarna är helt utelämnade i kylan i en såpass viktig fråga.

Av Rickard Eriksson · 26 december 2005