Några få kreatörer lever på miljoner konstnärer

1536 kr betalar du till film- och musikskapare när du köper en iPhone med 512 GB minne. Trots att du betalar för Spotify och Netflix. Det beror helt enkelt den s.k. privatkopieringsersättningen (tidigare kassettersättningen), en slags skatt på lagringsenheter som kan tänkas brukas för att göra privata säkerhetskopior av lagligt inköpt musik, film m.m.

Lagstiftarna tycker alltså fortfarande att det är rimligt att du ska behöva betala ett betydligt högre pris på en pryl med minne trots att du enbart använder den för att lagra dina egna alster, sköna självfies, skakiga videor m.m. Jag skulle vilja utveckla det där - låt oss börja i rätt ände.

Svunna tiders konstnärer behövde födas in i en rik familj, eller tas under en mecenats eller konstnärlig välgörares vingar för att kunna skapa och nå ut bredare med sitt budskap:

  • Det krävdes ofta dyrbar utrustning för att skapa verket. Målaren förbrukade stora mängder dyrbara dukar och färger. Musikanten behövde kostsamma instrument och ibland en symfoniorkester i ryggen. Något senare behövdes även en musikstudio i mångmiljonklassen. Filmskaparen behövde filmkameror, mikrofoner, belysning och tillgång till fotolab.

  • De dyrbara verktygen var långt ifrån intuitiva och lättanvända. Man behövde ägna många år åt att träna upp en hantverksskicklighet för att kunna bruka verktygen, vare sig det handlade om att få en vacker ton ur en trumpet eller att förhindra suddiga bilder med kameran.

  • Fritid var endast de rika förunnat. Majoriteten behövde kapital för att klara uppehället under skapandeprocessen.

Till slut kombinerades ett teknikutvecklingsprång med några förslagna affärsmän. Skivbolag, bokförlag och filmbolag startades, och tog lovande kreatörer under sina vingar. De stoppade in riskkapital i kulturskapandet, förpackandet och distributionen, med förhoppningen att det skulle bli en och annan guldkalv. Betydligt fler konstnärer fick sig en scen, och scenerna var också betydligt större än innan. Man kan kalla det en lätt demokratisering av kulturskapandet.

Men under de senaste 20 åren har något drastigt skett:

  • Den snabba förminskningen av transistorer har gjort att verktygen blivit något en västerlänning kan köpa för hushållskassan. En komplett, professionell inspelningsstudio ryms idag i en vanlig dator. Även instrumenten har åkt in i den. Filmkameror och stillbildskameror har också gått och blivit digitala och begåvats med professionell prestanda. Den dyrbara framkallningsprocessen har slopats helt.

  • Kravet på hantverksskicklighet har minskat ordentligt. Tekniken har gjort det enkelt att få till ett snabbspelat, rent staccato på en fiol inuti datorn. Och kamerorna och bildhanteringsprogrammen har teknik som stöttar och förenklar bildskapandet. Uppstartsträckan för att börja skapa har blivit betydligt kortare, och när konstnären väl skapar kan han ägna mer tid åt det han vill förmedla, och mindre åt praktiskt hantverk.

  • Västerlänningar har fått fritid. Det går alltså att kombinera rikligt med skapartid med ett heltidsjobb.

  • Med internet hittar även det smalaste alster just sin beundrande publik, till nära noll kostnad.

Alla människor är kreativa på något sätt, vill få något sagt, och vill få feedback på’t. Det är en drivkraft som är snudd på lika stark som fortplantningen. Idag har vi därför mångmiljoner potentiella konstnärer istället för skivbolagepokens tiotusentals, eller mecenattidens tusentals. Du är konstnär, och det finns de som vill ta del av dina tankar. Kanske bara dina vänner, kanske några tusen människor i Kaukasus eller t.o.m. miljoner människor över hela världen. Det beror på ditt budskap och på din talang att formulera det.

Men så länge det inte finns ett smidigt myntinkast i datorn, är det besvärligt och krångligt för publiken att betala för det. Det är inte heller säkert att publiken tycker att det är värt att betala för. Din skapelse är kanske en av 100 mikroupplevelser just den dagen. Svårt att prissätta - svårt att rent praktiskt genomföra örestransaktioner. När massmedier och skivbolag försvinner, blir de sociala medierna de stora vinnarna - om de börjar inse att det finns en affär i att hantera mikrotransaktioner mellan konstnärer och publik. Eller som man kanske borde uttrycka det; mellan publik och publik.

Skatten som hindrar kulturen

Det här en fantastiskt spännande utveckling. Därför känns det barockt att en liten skara ålderdomliga företag och deras affischnamn beskattar den nya tidens massor av kreatörer, trots att det finns nya, vettiga affärsmodeller. Inte lika lukrativa som förr, men det är dags att släppa det.

Privatkopieringsersättningen är en relik som antagligen hade en viss kulturfrämjande relevans när vi satt där på lördagarna och bandade av Tracks med Kaj Kindwall, och senare fyllde våra iPods med tusentals mp3:or av dubiöst ursprung. Men idag hindrar den kulturskapandet. Bort med den.

Av Rickard Eriksson · 8 september 2019

Rickard i korthet

Jag digitaliserade 2 miljoner svenskar genom mitt grundande av världens första sociala medium LunarStorm. Jag har arbetat med kommersiell kommunikation i sociala medier i över 22 år och har dessutom arbetat med de största varumärkena och smartskallarna.

Läs mer om mig

Några höjdpunkter

Kunskap som ökar intäkterna är en god investering. Genom mitt företag Nischad Utbildning har jag fått fler än 2 000 företag att öka intäkterna med sina sociala kanaler.

Boka din plats på en av mina workshopar nära dig: