Sveriges nationaldag - en tynande uppkomling?

För 24 år sedan beslöt politikerna i riksdagen att vi skulle börja fira nationaldag den 6 juni varje år. Idag är det dessutom andra nationaldagen som folk t.o.m får vara lediga. Men trots ganska stora ansträngningar från centralt håll, så har folk inte riktigt tagit dagen till sig. Jag hissade visserligen flaggan imorse, men det var till viss del för att vimpeln fått en knut och behövde halas ned.

Det är väl kanske stora sporthändelser som istället fått folk att gå man ur huse för att samlas, fira och prata med främlingar - såklart i Bacchus ädla tecken. Och tar man inte hänsyn till vad som sker i omvärlden så skulle kanske Sveriges nationaldag kunna bli en nationaldag värd namnet.

Men det är just dessa skeenden i omvärlden som samtidigt hotar den svenska nationaldagens tillväxt. Alla människor behöver kunna ty sig till en gemensam kultur och historia för att inte känna rotlöshet och otrygghet. Man måste också dra gränsen någonstans för vilka människor man ska mäkta med att bry sig om. En del drar gränsen vid gränsen vid familjen, andra vid regionen, andra vid nationen, andra vid mänskligheten, andra vid allt levande på jorden. Hittills har det främst handlat om att man har en lokalpatriotism och en nationalism, men det har varit ganska mycket av praktiskt geografiska skäl. Samtidigt ser vi att världen blir allt mindre begreppsmässigt. Tack vare internet blir andra människor, geografisk långt ifrån, aldrig längre bort än ett musklick. Jag kan, bland de som använt internet under något decennium, se en förskjutning från lokalpatriotism/nationalism till att man alltmer samlas i kluster av människor med liknande intressen och värderingar - oavsett var man bor. Det mänskliga smörgåsbordet av öden och erfarenheter blir så enormt mycket större om det geografiska avståndet tas bort ur ekvationen. Det känns som att nationen, med sina ibland syntetiska gränsdragningar, blir mindre och mindre betydelsefull.

En annan aspekt på detta är nationens exklusivitet i att stifta lagar - en nedpräntad koncentration av en nations moraliska regler - ofta med stora kompromisser eftersom det inte finns EN moral. Men när nu många människor lever, umgås och handlar utan hänsyn till nationsgränser, så blir landsspecifik lagstiftning smått korkad, tandlös och ofta helt omöjlig att applicera på ett brott, en transaktion eller en händelse - som kanske äger rum i 4 länder samtidigt. Spekulerar man vilt vidare så förlorar även nationens politiker alltmer sina roller, såklart som lagstiftare, men också som fördelare av det gemensammas resurser. Kommer nationens medborgare på sikt att sluta rösta?

Europeiska Unionen, som skapades av helt andra skäl, kan få en allt större betydelse för att hålla lite ordning på den nya tidens världsvana och Google Earth-sörplande individer. Men EUs scope och mandat gäller tyvärr bara Europa, och den nya tidens medborgare respekterar inte heller Europas kartlinjer.

Tankarna faller mer och mer på någon form av världssamfund, med rätt att organisera, stifta lagar och ta från de rika och ge de fattiga, eller vice versa. Denna SciFi-liknande möjlighet skrämmer dock skiten ur mig. Men det är kanske något vi måste hacka i oss om låt säga 50 år. Kanske är det de akuta miljöproblemen i kombination med några TP-kablar som blir påskyndarna när nationaldagarna försvinner en efter en. Nåväl, jag har ju hissat flaggan idag i alla fall.

Av Rickard Eriksson · 6 juni 2007