Götapetter sa gumman som blev liten

I en intervju med rap-artisten Petter i Sydsvenskan tog reportern upp frågan om piratkopiering av musik. Petter brusade upp och kommenterade med eftertryck en miljon svenskars, mestadels ungdomars, mestadels hans fans fildelning på följande sätt:

- De personerna borde fan avrättas, på riktigt.

Petter förstod dock sitt muntliga klavertramp kvickt och bad reportern att stryka uttalandet. Citat dök ändå upp i webbartikeln, men ströks senare. Skivbolaget Universal meddelade också att reportern aldrig mer skulle få intervjua bolagets artister.

Frågorna man ställer sig är två; varför ska Sveriges mest omskrivna och mediavana rap-artist kunna regissera bort avslöjande uttalanden när ingen annan offentlig person har den möjligheten?

Fråga två blir genast; hur snabbt kommer Petter att förpassas långt bort från lyssnarnas förtroende, där majoriteten har någon gigabyte piratmusik på hårddisken?

Det verkar som att Petter försöker efterlikna amerikanska rap-stjärnor, med feta bilar, bling-bling och som säljer ut sig fullständigt för att kunna köpa mer bling-bling. Shell lyfter fram Petters platta extra stort på sina mackar, för att Petter lovordar V-power till sitt stora amerikanska åk. Han rappar ihop bostadsannonser åt fastighetsbolaget Notar, och släpper till sommaren en kollektion skor tillsammans med Reebok.

Förortsgrabben, som kanske fått för mycket stålar att röra sig med, lite för fort, försöker kopiera amerikanska rapstjärnor, men glömmer bort att Sverige kanske ännu inte är tillräckligt moget. I USA dyrkar, fattig som rik, de som stolt visar upp sin rikedom och visar att de lyckats - en av grundbultarna i Förenta staternas kultur. I Sverige har vi en annan kultur - på gott och ont. Jantelagen och det långa socialdemokratiska styret gör att vi helt enkelt inte uppskattar excesserna på samma sätt. Det är skrämmande att varken artister eller skivbolag förstår att en del av den svenska fildelningen kan ha sitt ursprung i de senaste årens MTV Cribs, där artisterna visar upp sina skrytkåkar, eller där snuskigt rika artister genom sina skivbolag stämmer ynglingar och sätter dem på bar backe.

Jag tror inte att Sverige är tillräckligt amerikaniserat än för att acceptera Petters grej fullt ut. När en tonåring väl står där och funderar på om han ska pynta för eller dra hem plattan gratis, så kan stjärnornas lyxlir göra att han känner att hans surt förvärvade slantar hellre bör komma någon annan tillgodo. Åtminstone när det finns en möjlighet till det - utan någon större risk att åka dit.

Av Rickard Eriksson · 2 mars 2006