Tack Skärm för allt du givit oss

Tack, för att du genom en simpel app lärde min äldste son att knäcka läskoden innan förskoleklass, för att du gjorde att min yngste kom och pratade med mig om Alfred Nobel och dynamiten. Tack för att du gör mig och mina barn nyfikna, frågvisa, ifrågasättande och inte nöjer sig. Tack också för att du ger oss förströelse och en paus från vardagen. Tack för att du bjuder både segt tuggmotstånd och uppblötta flingor i mjölk. Ett stort tack.

Kära Skärm, jag är glad att mina barn växer upp i en värld där kvinnors rättigheter alltmer respekteras, där fattigdomen minskar, där ifrågasättandet av de alltför nöjda ökar, och där fakta finns ett par klick bort. Den del av detta är möjligt tack vare dig. Jag vet att många kritiserar dig. Du står för något nytt. Du bidrar till att sprida kunskap och att skapa revolutioner. Ändå hamnar du i samma strykklass som jazzmusiken, rockmusiken, videovåldet och… dig själv. Som alla nymodigheter. Du tros, precis som dina föregångare, förstöra en hel generation. Men misstro inte. Jazzsångerskan Alice Babs, en gång kallad riksslyna i kvällspressen, blev till slut hovsångerska. Skärmen, snart blir du respekterad för det du faktiskt i huvudsak för med dig.

I dag är det trendigt att prata om ett begränsande av skärmtiden. Föräldrar ojar sig över att barnen ligger vakna på nätterna och bränner avsnitt efter avsnitt av sedeslösa youtubers. Jag håller med. Barn ska sova om nätterna och varken ägna sig åt sandslottsbyggande, skateboardande, bokläsande, lyrikreciterande eller youtubande nattetid. Vi behöver alla sömn, i synnerhet de små.

De där förhatliga skärmarna som vi vuxna egentligen vet så lite om, det är de som är med och bygger nästa generations kunskaper och drivkrafter mer än vad vi själva har förmåga till. Det som vi i dag tycker är trivialt och tramsigt kommer värderas och uppskattas på ett helt annat sätt när barnen ska visa sina förmågor på en helt annan arbets- och företagandemarknad.

Det är bara att inse. Det vi som föräldrar har att bidra med, är något helt annat än våra föräldrar bidrog med. Våra roller blir allt mindre. Det handlar inte om våra egon. Det handlar om barnen och deras kommande liv i en framtid som kommer skilja sig mycket mer än mellan oss och våra föräldrar. “It takes a village to raise a child” skrev Hillary Clinton, och skärmarna är en del av byn. Och de är inte onda. Låt oss ta dem till oss, låt oss lära oss mer. Försök förstå och omfamna det som är bra och hantera det som är mindre bra. Skärmarna, tillsammans med vårt engagemang, kan göra våra barn till vinnare.

Den hopplösa ungdomen will be great again. Som alltid. Fast kanske lite mer den här gången.

---

Denna debattartikel har även publicerats i Dagens Nyheter, Östgöta-Correspondenten, Piteå-Tidningen, Katrineholms-Kuriren, Sundsvalls Tidning, Norran, Örnsköldsviks Allehanda, Eskilstuna Kuriren och Södermanlands Nyheter.

Av Rickard Eriksson · 1 februari 2017